Karin väljer veckans soundtrack; I feel too damn good

Det är inte sant att solen sällan skiner i Göteborg. Under de sex år jag cyklat till jobbet längst Göta Älv mellan Järntorget och Marieholm, har det ofta varit soligt och då det varit som bäst har Mary J Blige sjungit I feel good för mig. Hon sjunger för mig, mina fina bibliotekskollegor och våra underbara låntagare. Det är en text om glädjen och faran med att känna sig på topp. Jag är stolt över att jag är duktig på mitt jobb. Det är inget märkvärdigt egentligen, utan ett väldigt traditionellt sätt att bygga självförtroende, men just i min bransch så skall man helst inte skylta med att man är bra på sitt jobb. Eller i värsta fall är det till och med förbjudet att tänka tanken.Jag har aldrig riktigt förstått vad det är som är så bra med att inte stå för vad man kan.

 Så fort någon i vår  bransch sticker ut  så råkar de lite illa ut. Ja det är ingen som slåss eller lägger döda hästhuvuden i deras sängar, men de råkar ut för en speciell slags gliringar. Jag har hört och sett det så många gånger att jag ville mena att det är ett mönster.  Jag vet inte ifall folk retar sig på mig, men jag hoppas verkligen det, för jag gillar både att retas och sticka ut.

 Att det råder ett så snålt klimat  tror jag beror på att vi arbetar i någonslag byråkratimodell, där vi förväntas vara neutrala tjänstemän. Men det är en modell som stukar oss eftersom det inte passar den typen av verksamhet som vi representerar och som för att vara bra måste bygga på det motsatta, nämligen personliga möten och förtroende. För att vara bra så måste man därför både sticka ut och bryta mot rådande normer. Lite hårt för de som strävat efter att göra ett bra jobb genom att följa normer som de tror är rätt,  men som i själva verket leder helt fel.

Jag tänker ibland på den duktiga skolflickan som hela tiden skött sig, väntat på sin tur, gjort alla läxorna, men så fort hon lämnat skolan upptäcker att det var en duktighet som inte är framgångsrik någon annanstans än i skolan. Den skolflickan påminner om biblioteksklimatet.

Ja biblioteksbranschen är ju kvinnodominerad. Många kallar sig dessutom feminister, så det borde inte vara så här. Men feminist kanske också bara ett epitet man hänger på sig för att vara duktigt? Kan man leva hur som helst och ändå kalla sig feminist? Jag tycker inte det.  Vissa menar också att män som är bibliotekarier har större möjlighet att ta plats. Så är det inte hos oss, men stämmer det så är det ju ännu en pinsam omedvetenhet. Fast jag tycker det är bra att någon bibliotekarie  vågar ta plats och skiter väl egentligen i vilket kön de har. Bättre en manlig bibliotekarie som vågar ta plats än ingen bibliotekarie alls som tar plats. Av den anledningen tror jag att fler män i kåren kan påverka yrkesklimatet i stort


Även om Zlatan inte verkar vara världens bäst lämpade lagkapten så tror jag ändå att många bibliotekarier borde inspireras av hans uttalande som Jag är ung, jag dominerar, jag glänser. Eller av Mary J Blige.  Det är väl rätt självklart att det är lättare att ge andra plats om man har bättre självkänsla än om man har en dålig självkänsla?  Dessutom är det ju väldigt kul om  folk retar sig på en bara för att man vågar synas eftersom det på något sätt inte är höjden utan tvärtom botten av både genorisitet och tankeverksamhet.

Utan att begripa det ger de dig ett intellektuellt  och moraliskt överövertag. Alltså är du smartare. Och elakheten, du behöver inte ens stå för den, eftersom den kommer från dem själva och du bara lagt tillbaka den där den hör hemma.